Speak up!

Även om inläggen kring min skada kan framstå som negativt vill jag poängtera att det inte är så. Jag ser inte på min skada som något positivt eller negativt. Jag försöker vara neutral. Jag har dagar som jag bara vill ligga kvar i sängen utan att röra en fena. Allt känns hopplöst och det känns som dagen när jag äntligen står på två stadiga ben igen är så otroligt långt borta. Andra dagar jublar jag över att stå upprätt och att ha kommit en gnutta närmare de rätta graderna på benet.

Däremot försöker jag se allt positivt 90% av tiden, jag vet att om jag inte håller humöret uppe så skulle jag inte göra lika stora framsteg. Många som träffar mig i min omgivning frågar hur jag kan vara på så bra humör. Egentligen är det ganska enkelt. Jag kan helt enkelt bara göra det bästa av situationen. Jag kan inte spola tillbaka tiden och sätta mig i bilen 20 sekunder senare eller tidigare än vad jag gjorde den där morgonen. Och varför ska jag vara på dåligt humör och sur över något jag inte kan ändra på?

Mitt sätt att hantera olyckan har varit att vara väldigt öppen med allt. Jag har inte svårt att prata om det, jag tar gärna emot frågor och skämtar lite lättsamt om hur det är att vara i min position som jag är i nu. Hade jag inte pratat om olyckan eller skratta åt saker runtomkring hade jag inte heller lyckats göra så stora framsteg.

Därför undrar jag, till er där ute, finns det något ni undrar över eller vill veta? Ingen fråga är för dum eller knäpp. Fråga allt från när polisen ställde frågor till hur länge jag hade gipset… Ja, ni fattar. Ask me! Bring it on! Var anonyma om ni vill.

En inblick i träningsvärkens vardag

Nu är jag -nästan- tillbaka på banan efter ett par riktigt kämpiga dagar. I mitten på december ökade jag på min träning då jag ville vara så bra och stark som möjligt till dagen D. Jag kände också för första gången på nästan tre månader att mitt ben (främst knä) började bli stabilt. Jag drog därför på mig en härlig träningsvärk på insida lår. ”Äsch, jag är tuff” tänkte jag och kämpade på. Såhär i efterhand var det inte en så bra idé. Självklart skulle jag ha fortsatt att träna, det som jag gjorde fel var att jag använde fel muskler för att göra samma övningar som tidigare.

Juldagen vaknade jag därför upp till ett rent helvete. Tro det eller ej men jag har haft träningsvärk många gånger tidigare även om jag inte har tränat allt för mycket i mina dagar, men det här var brutalt. Jag kunde inte röra mig överhuvudtaget. Jag hade en osynlig kniv i ljumsken. Nu har det gått fyra dagar som har bestått av brutal smärta, magont och illamående (då jag spänt mig alldeles för mycket), sömnbrist och nattliga svettningar. Nu börjar jag se ljuset igen. Jag har idag varit i köket för första gången sedan innan jul… Ja, riktigt så illa har det varit. Trots mina problem har jag inte lagt av med träningen dessa dagar – men jag har anpassat och gjort träningen på rätt sätt.

Ibland brukar jag och mamma tänka tillbaka på när det stod om min olycka i ett flertal tidningar. I varje tidning står det att ingen skadades allvarligt eller att alla fick lindriga skador. Det är sant att varken jag eller passagerarna i bussen hade livshotande skador eller att det var någonsin var kritiskt läge. Men här sitter jag nu, i min fåtölj, över tre månader efter olyckan och kan fortfarande inte gå. Dessutom har jag haft en helvetesvecka och många där innan. När jag sitter vid datorn och läser om andra olyckor där människor har skadat sig allvarligt går det en kall kår från topp till två. Om jag klarade mig lindrigt och sitter här än idag, hur ser deras vardag ut när min (ibland) är en katastrof?

Dan före dan

Dagen före Julafton. Jag och Christian började egentligen att fira jul redan i lördags då vi hade minijulafton tillsammans.  Trots att vi har varit ihop i över 6 år väljer vi ändå att fira Julafton på varsin sida av Sverige. Julafton har alltid varit speciellt och något som jag har svårt att föreställa mig utan mammas köttbullar, den årliga diskussionen om hur glittret ska pyntas och 75-julklappen.

Detta år är även Julafton lite speciellt, i morgon är det tre månader sedan jag var med om min olycka. Jag är nu i slutspurten av min väntan att få börja gå vilket betyder att jag ligger i hårdträning. Den 3 januari är det preliminärt bestämt att jag ska få belasta mitt ben fullt ut. Därför tränar jag just nu upp så mycket rörlighet och styrka som möjligt. Om någon hade sagt till mig för nästan tre månader sedan att musklerna skulle försvinna såhär mycket hade jag bara skrattat. Jag kunde aldrig föreställa mig att lyfta mitt egna ben skulle kräva så mycket kraft och fokus. Sedan ortosen försvann den 20 November har jag fått börja träna sträckning och böjning. Jag klarade då från 20 grader till 60 grader. För en vecka sedan låg jag på 15 till 115 grader. Det fattas ca 15 grader åt varje håll. När jag fick börja belasta 20-30kg orkade jag knappt få upp vågen till 10kg. Idag klarar jag 25-30kg utan att blinka.

Nu väntar julmat i köket och magen kurrar. Önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

24 september

Senast jag var inne på bloggen skulle vi åka iväg och relaxa i Jönköping och visst gjorde vi det. Vi såg alla ut som russin efteråt. När vi väl var där visste jag inte att det var sista helgen detta år som jag skulle få stå på min båda ben. Inte för att jag har blivit av med det ena, båda finns kvar men inte riktigt i samma skick. Som rubriken lyder har det något med den 24 september att göra, och visst har de det. Just denna Tisdag är dagen då jag var med om en trafikolycka på väg till jobbet. I en svag kurva, bara några kilometer från Eksjö krockade jag med en buss. Bilen blev ett flertal decimeter kortare i fronten och jag blev ett antal benbrott rikare.

Jag klarade mig bra, eller snarare, jag klarade mig otroligt bra. Hade jag haft en bil av en mindre modell kanske jag inte skulle ha haft lika mycket tur. När man pratar tur kan man se på det på flera olika sätt, jag fick inga inre blödningar eller skador och huvudet klarade sig fint. Däremot fick jag tre knäckta revben, två frakturer i underarmen/handen och ett knä som behövde opereras. Jag började skriva detta inlägg fyra veckor efter olyckan men kände mig inte redo att publicera. Fyra veckor efter olyckan hade jag precis kortat ner mitt gigantiska gips på armen, revbenen ömmade fortfarande men var på bättringsvägen och benet var fastspänt med hjälp av en ortos. Idag, snart tre månader efter olyckan, ser jag för normala ögon nästan helt normal ut igen. Förutom att jag fortfarande sitter i rullstol och hoppar på kryckor så finns det inga andra tydliga tecken på att jag är dålig. Kollar man lite närmare finns ett flera decimeter långt ärr kvar på mitt högra ben.

När jag låg på sjukhuset i 10 dagar efter olyckan trodde jag att i december skulle jag vara mer eller mindre återställd trots att jag inte fick gå. Jag kunde aldrig ana att jag skulle ha så fel. Att ha ett så skadat ben som jag har/hade har varit mitt livs största utmaning. Att inte få gå är den lilla utmaning, det är mycket runt omkring som är mycket värre. Värk, svullnad, kramp, nervkläm och muskler som tynat bort är några av mina dagliga utmaningar.

Jag fortsätter att kämpa på, idag har jag en månad kvar till min födelsedag och tre veckor kvar tills jag (förhoppningsvis) får börja gå igen.