All good things come to an end

Tror att jag nu kan säga att min kära vapendragare, Backie, har börjat dra sig tillbaka. Förutom de gånger Jossie har lånat honom har han legat i en byrålåda i snart två veckor. Idag valde jag att förflytta den in till kontoret, där han har fått en alldeles egen plats bredvid min PC. För några veckor sedan fick jag en ny laptop av jobbet vilket gör att Backie blir lite överflödig. Och ni alla där ute kan vara lugna, jag skulle aldrig byta Backie mot en PC. Istället kör jag med en MacBook Pro 15″ Retina, vilket jag tycker är en helt okej uppdatering från min 13″. För övrigt håller jag på att ladda ner Mavericks till Backie, då batteriet inte är det bästa längre har det dragit ut lite på tiden. Enligt App Store började jag ladda ner den 30 November. Så jag ska passa på att ge den lite kärlek när jag ändå för över gamla dokument från skoltiden.

Backie

Han må ha några år på nacken, men fortfarande snygg och fräsch. Till höger syns min julklapp från Christian, en hedersplats i form av en hylla till min Canon.

De små sakerna jag saknar

Tänkte ta och svara på en fråga som jag har fått in. Visst att det är från mamma och att jag säkert har svarat på frågan innan så publicerar jag det ändå.

”Vad längtar du mest efter att kunna göra när du kan gå obehindrat?”

Det som jag längtar allra mest till är inte saker som jag trodde att jag inte skulle sakna. Jag trodde det skulle vara att inte få gå, jag trodde att frustrationen över att inte kunna gå skulle vara det som var jobbigast. Men att inte kunna gå är inte det som jag saknar mest. Det som jag saknar är de små sakerna. Att stå i köket och laga mat, på två ben och kunna ta två små enkla steg åt sidan för att hämta lite vatten. Att få stå upp i duschen och känna att jag skulle kunna stå där för alltid. Att kunna busa med pojkarna och leka kurragömma. När jag låg på sjukhuset trodde jag att jag skulle sakna mer att gå, gå. Typ fram och tillbaka till bilen, in i affärer och att gå i trappen. Jag tror att den största skillnaden på dessa saker är att jag har hittat sätt som jag kan göra vissa saker på. Jag har alltid tagit mig framåt, jag har haft min rullstol, mitt gåbord, mina kryckor eller hängt och tagit hjälp av människor runt omkring. Men det är de små sakerna som har varit svåra att göra och de jag saknar mest, och det är de jag längtar till att få göra igen.

Svar på era frågor och läkarbesök

Okej, tänkte att jag skulle svara på frågorna ni ställt, den planen går sådär. Trots att det var tresiffrigt med antal läsare var antalet frågor noll. Kan väl låtsas att det är för att allt är så pass solklart. Inga konstigheter. Ungefär som mitt senaste läkarbesök, också helt utan konstigheter. Jag fick mycket beröm och peppning att fortsätta vidare. Jag lever nu ett gränsfritt liv där det inte finns något maxbelastning på mitt ben. ”Åh, kan du gå nu då!?” är en vanlig fråga men svaret är fortfarande nej. Då jag inte fått belasta någonting på nästan 3 månader försvinner musklerna illa kvickt. Så snabbt att jag inte kan förstå det själv även att det har hänt rakt framför mina ögon. Att förlora muskler går oerhört fort. Kombinerat med en skada är det ännu värre. Därför tränar jag nu upp dem så gott jag kan kombinerat med att belasta mer och mer. Doktor Daniel har däremot satt en begränsning – kryckorna måste jag ha minst 4 veckor till vare sig jag behöver dem eller inte.

I nuläget är kryckorna lite som mina ortoser var de två första veckorna. Första veckorna med ortosen på benet trodde jag på riktigt att jag inte ville skiljas ifrån den. Sista veckan hatade jag den något otroligt, jag ville bara slita loss den och aldrig mer se den. Samma sak med ortosen för armen. Får se hur det blir med kryckorna nu. Kryckorna har jag ändå haft sedan i November men det är främst nu jag använder dem som mest, just nu gillar jag dem och tycker det är helt okej. Jag slår vad om att jag kommer säga annat i slutet på Januari.

Nu blir det pasta med bacon, vitlök och champinjoner till lunch!