5 årsdagen

5 årsdagen är här. 5 år sedan den där morgonen i Eksjö som förändrade så mycket. Jag ska vara ärlig, jag började skriva detta inlägg för nästan en månad sedan. Det är så otroligt mycket jag vill skriva, men samtidigt vill jag helst inte skriva någonting. Nuförtiden tänker jag inte tillbaka på den tiden så mycket, men vissa saker minns jag fortfarande så otroligt tydligt. Lukten från krockkudden, sjukhuset och den första tiden hemma. Ibland känns det som en dålig dröm, en mardröm. Som att det aldrig hände på riktigt. Ibland är det även precis vad jag vill intala mig själv, även om jag vet att det inte går. Det är en del av min historia. En del av mig.

Nu i efterhand tycker jag bara tanken på att jag inte fick/kunde gå på nästan fyra månader är helt obegriplig. Ovissheten av att inte veta hur mycket av mitt ben jag skulle få tillbaka. Att jag sedan sakta men säkert började lära mig gå på nytt. Jag vågar inte ens tänka på alla rehab-timmar jag övade hemma eller var hos sjukgymnast-Lina. Jag tänker tillbaka på doktor-Daniel, han som jag har att tacka för så mycket idag. Hans totala stoneface dag in och dag ut, fram till min tremånadersdag när han log upp som en sol och sa att detta nog kommer bli ganska bra ändå.

Igår var vi hemma hos mamma och pappa. Mamma bakade och tyckte att vi ändå skulle fira 5 årsdagen. Det kanske känns som en konstig sak att fira, men egentligen inte. Det finns så mycket som hände den dagen som kunde gått så otroligt mycket värre. Jag lever och finns kvar, även om jag inte är lika hel. Men det är verkligen något som helt klart är värt att fira. Så även om dagen idag känns lite vemodig så är det inget som jag går runt och mår dåligt över. Visst, jag har min skada som jag kommer att få leva med resten av livet. Jag vet det. Men jag försöker att inte låta det påverka och ta över min vardag. De första åren efter olyckan var det mycket svårare än vad det är idag, men jag vet att det bara kommer bli bättre. Även att hösten och framförallt vintern är lite av en uppförsbacke och vissa dagar även en rejäl pungspark, så vet jag att det blir bättre. Blod, svett och mängder av tårar. Men fan vad jag är stark. I got this!

Brace yourself, winter is coming

Ja, nu är vi inne i oktober. Jag vet vad det innebär, det lärde jag mig förra året. Det är goodbye till många bra dagar och hello till dåliga dagar. Det började egentligen redan i september i år, men jag intalar mig själv att det bara var tillfälligheter. Jag känner mig mer förberedd detta år, jag har laddat förrådet med ormsalvor och knävärmare. Jag har redan blivit tokig på de där knävärmarna. Att gå runt med det nästan 24/7 under jeans och byxor är inte en dans på rosor. Det glider, åker upp, samlar sig i knävecket och kliar brutalt mycket. Därför började jag med knävärmare 2.0 idag, jag åkte till Intersport och köpte de varmaste understället som fanns. 400 kronor fattigare och ett knallblått underställ rikare. Nu hoppas jag att det håller mig varmt och att jag slipper alltför några av problemen!

Första vårkänslorna

För några dagar sedan var det verkligen jättemysigt väder. Solen sken och det kändes äntligen som att vintern snart är över. Bilen passerade 29 000 mil tidigare i veckan också. Så för att ”fira” blev det en tvätt, bilen var fin i ungefär 12 timmar då vägbanan var blöt/salt/smutsig så när jag kom fram till jobbet igen såg bilen ut som innan jag tvättat den. Jag längtar som bara den till våren och sommaren, den som längtar ännu mer än vad jag gör är mitt ben. Hela januari och februari har varit dåliga månader. Börjar tror att benet antingen saknar Lina eller att jag börjar bli knäpp. Försöker så gott jag kan med olika knävärmare hit och dit, vilket hjälper ganska mycket. Men istället får jag stå ut med att det skaver, kliar och glider ner hela tiden. Så ja, låt det bli vår nu!

Conceal, don’t feel

Första inlägget i min egna kategori. Som jag var inne på tidigare behöver jag någonstans att få ner det. Jag har svårt att visa det utåt samtidigt som det är någonting jag inte vill visa. Jag har hellre människor runt omkring som tror att allt är bra, än att behöva förklara mig eller prata om det. Största anledningen att jag håller det för mig själv är för att jag tycker det är jobbigt att prata om. Det är som jag säger till alla som står lite närmre. Jag kan inte prata om det för mycket, jag kan inte tänka på det för mycket. Då skulle jag gå under.

De senaste dagarna har varit skit. I fredags fick Christian hjälpa mig att ta fram lite kläder då benet inte alls ville att jag skulle stå den första delen av morgonen. Mornarna är och har alltid varit min stelaste och ondaste tid på dygnet. Men efter en stund kommer det igång igen, även om det inte riktigt var så som jag ville i fredags och helgen. I morse när jag vaknade fick jag ett litet breakdown, sovit dåligt och det som har varit sedan i fredags höll fortfarande i sig. Normalt sätt ligger jag kanske på 1 av 10 i smärtskala. Men sedan i fredags är det mer mot en trea. Visst, det är inte i närheten av smärtan jag hade på sjukhuset men det är så enormt utmattande. Så nej, jag ville ingenting. Jag ville bara gå igenom jorden och tyckte världen är orättvis. Det är tur att jag har min Christian, han är världens bästa i dessa stunder. Han finns alltid där och lyssnar, hur uttjatat det än måste vara.

Ny kategori

Vissa dagar behöver jag någonstans att få skriva av mig när jag har mina dåliga dagar. Oftast är detta i samband med skadan på ett eller annat sätt. Jag skulle egentligen ha gjort detta mycket tidigare men har inte velat ”mörka” ner bloggen så mycket. Istället har jag skapat upp en ny kategori som är gömd från den övriga bloggen. Det vill säga att man måste klicka sig in på den kategorin för att läsa.

Framförallt gör jag detta för min egna skull, för att kunna gå tillbaka och se vad som har varit och hur det har blivit

Ny kategori: Dåliga dagar

Vissa dagar behöver jag någonstans att få skriva av mig när jag har mina dåliga dagar. Oftast är detta i samband med skadan på ett eller annat sätt. Jag skulle egentligen ha gjort detta mycket tidigare men har inte velat ”mörka” ner bloggen så mycket. Istället har jag skapat upp en ny kategori som är gömd från den övriga bloggen. Det vill säga att man måste klicka sig in på den kategorin för att läsa.

Framförallt gör jag detta för min egna skull, för att kunna gå tillbaka och se vad som har varit och hur det har blivit bättre. 

En milstolpe

Igår tog jag ytterligare en milstolpe, jag var på mitt första spinningpass sedan olyckan. Det var sjukt jobbigt, men samtidigt kändes det bra. Alltid när jag når en av mina milstolpar tittar jag tillbaka över mina första mål som jag hade. Ett av dom var att gå ett varv runt huset, idag skrattar jag lite gott för mig själv. Men vid den tidpunkten var det ändå ett mål som jag kämpade hårt för att uppnå. Får väl se om jag tittar tillbaka på detta om ytterligare ett år och skrattar ännu mer.

En och en halv arbetsdag kvar till helg, denna vecka har gått fort. I helgen ska vi (förhoppningsvis) åka till Jönet och kolla en ny kamera till mig. Om jag kan bestämma mig någon gång, ehehe! Beslutsångest? Nej, inte farligt! När jag frågar Mamma svarar hon alltid med tre bestämda fraser, oavsett vad jag än frågar. Antingen: ”Du har ju redan bestämt dig”, ”Det vet du bäst själv” eller ”Du är vuxen nu, bestäm själv”. Frågar jag Christian säger han ”Köp båda om du inte kan bestämma dig”. Vilket inte heller känns som ett vidare bra alternativ. Är jag gjord av pengar eller?

Okej, enligt mina senaste konversationer med människor i min närhet har det kommit fram att allafall två personer läser min blogg kontinuerligt. Jag är chockad. Jag trodde det typ bara var jag. 

Tillbaka till verkligheten

Första dagen på jobbet detta år. Har varit riktigt långledig denna jul. Eller ja, jag lyckas alltid vara sjuk och denna gång tog jag även hem första platsen. Fick feber den 22 december och var feberfri först i måndags. Bra jobbat! Ändå skönt att vara tillbaka i vardagen. Christian är ledig även hela denna vecka, så det är skönt att ha någon att komma hem till. Även om det blir ännu svårare att gå upp när man vet att han får ligga kvar och ha det gott i några timmar till.

På fredag ska jag tillbaka till ortopeden för invaliditetsintyg. Har lite blandade känslor inför det, vill ju självklart vara så frisk som möjligt men samtidigt få bekräftat de problem jag har och kommer att ha i framtiden. Nåväl, dags att jobba lite innan det är dags att gå hem efter årets första arbetsdag!

Premiär på badmintonbanan

Ska precis packa ihop för dagen och stänga ner datorn. Däremot är det inte som vilken måndag som helst, idag gör jag nämligen premiär på badmintonbanan efter olyckan. Får väl ser hur imponerande insats det blir, jag förväntar mig inga banbrytande rekord då större delen av helgen spenderades i Ullared. Vet inte riktigt vad som skrek mest, benet eller plånboken. Ordentligt mör är jag däremot. Wish me luck!

Can’t hold it back anymore

Nu är det nästan att jag springer fram. Inte helt bokstavligt talat kanske, men i mitt huvud. Jag har haft mitt halvårsbesök hos doktor Daniel och därmed mitt sista. Jag har duschat helt utan hjälpmedel, jag har kört första turen med dammsugaren (äntligen testat den nya!) och jag jobbar sedan ungefär 6 veckor tillbaka heltid. Visst, folk kollar fortfarande lite konstigt på mig när jag går men jag bryr mig inte så mycket.

I helgen ska jag och Christian styra bilen mot Linköping och något som jag har sett fram emot länge. Väldigt länge. Jag ska äntligen få gå på min första standup. Jag skulle ha gått på det förra året men andra saker kom i vägen, först dåligt väder på Öland och sedan en buss i September. Men nu! Nu ska ingenting kunna hindra mig.

Jag måste även dela med mig av förra helgens lilla  projekt. Nytt golv i gästrummet.
bild 1

Halvtid

Har sedan en vecka tillbaka börjat jobba halvtid. Det känns bättre än någonsin, jag älskar mitt jobb så att vara tillbaka är en ren fröjd. Samtidigt tycker jag nog att jag kommit lite mer än halvvägs med rehabiliteringen, jag försöker att enbart använda en krycka (bortsett från halkan ute) och ska nu trappa upp träningen ytterligare ett steg. Var hos sjukgymnasten Lina igår som alltid kommer med nya och spännande övningar. Okej, jag förfinade lite. Hon kommer med riktiga helvetesövningar som verkligen prickar rätt på de muskler som behöver lite extra. Igår när jag gick därifrån var mitt ben mer eller mindre gelé. På måndag nästa vecka ska jag tillbaka till Doktor Daniel för röntgen, jag hoppas att alla delar har hållit sig på plats och att allt ser bra ut. Mycket av spärrarna som finns nu sitter i min hjärna. Att inte få gå eller belasta ett så skadat ben på tre månader sätter sina spår i huvudet. Förhoppningsvis blir det liiite bättre när jag får se att allt ser bra ut.

De små sakerna jag saknar

Tänkte ta och svara på en fråga som jag har fått in. Visst att det är från mamma och att jag säkert har svarat på frågan innan så publicerar jag det ändå.

”Vad längtar du mest efter att kunna göra när du kan gå obehindrat?”

Det som jag längtar allra mest till är inte saker som jag trodde att jag inte skulle sakna. Jag trodde det skulle vara att inte få gå, jag trodde att frustrationen över att inte kunna gå skulle vara det som var jobbigast. Men att inte kunna gå är inte det som jag saknar mest. Det som jag saknar är de små sakerna. Att stå i köket och laga mat, på två ben och kunna ta två små enkla steg åt sidan för att hämta lite vatten. Att få stå upp i duschen och känna att jag skulle kunna stå där för alltid. Att kunna busa med pojkarna och leka kurragömma. När jag låg på sjukhuset trodde jag att jag skulle sakna mer att gå, gå. Typ fram och tillbaka till bilen, in i affärer och att gå i trappen. Jag tror att den största skillnaden på dessa saker är att jag har hittat sätt som jag kan göra vissa saker på. Jag har alltid tagit mig framåt, jag har haft min rullstol, mitt gåbord, mina kryckor eller hängt och tagit hjälp av människor runt omkring. Men det är de små sakerna som har varit svåra att göra och de jag saknar mest, och det är de jag längtar till att få göra igen.

Svar på era frågor och läkarbesök

Okej, tänkte att jag skulle svara på frågorna ni ställt, den planen går sådär. Trots att det var tresiffrigt med antal läsare var antalet frågor noll. Kan väl låtsas att det är för att allt är så pass solklart. Inga konstigheter. Ungefär som mitt senaste läkarbesök, också helt utan konstigheter. Jag fick mycket beröm och peppning att fortsätta vidare. Jag lever nu ett gränsfritt liv där det inte finns något maxbelastning på mitt ben. ”Åh, kan du gå nu då!?” är en vanlig fråga men svaret är fortfarande nej. Då jag inte fått belasta någonting på nästan 3 månader försvinner musklerna illa kvickt. Så snabbt att jag inte kan förstå det själv även att det har hänt rakt framför mina ögon. Att förlora muskler går oerhört fort. Kombinerat med en skada är det ännu värre. Därför tränar jag nu upp dem så gott jag kan kombinerat med att belasta mer och mer. Doktor Daniel har däremot satt en begränsning – kryckorna måste jag ha minst 4 veckor till vare sig jag behöver dem eller inte.

I nuläget är kryckorna lite som mina ortoser var de två första veckorna. Första veckorna med ortosen på benet trodde jag på riktigt att jag inte ville skiljas ifrån den. Sista veckan hatade jag den något otroligt, jag ville bara slita loss den och aldrig mer se den. Samma sak med ortosen för armen. Får se hur det blir med kryckorna nu. Kryckorna har jag ändå haft sedan i November men det är främst nu jag använder dem som mest, just nu gillar jag dem och tycker det är helt okej. Jag slår vad om att jag kommer säga annat i slutet på Januari.

Nu blir det pasta med bacon, vitlök och champinjoner till lunch!

Speak up!

Även om inläggen kring min skada kan framstå som negativt vill jag poängtera att det inte är så. Jag ser inte på min skada som något positivt eller negativt. Jag försöker vara neutral. Jag har dagar som jag bara vill ligga kvar i sängen utan att röra en fena. Allt känns hopplöst och det känns som dagen när jag äntligen står på två stadiga ben igen är så otroligt långt borta. Andra dagar jublar jag över att stå upprätt och att ha kommit en gnutta närmare de rätta graderna på benet.

Däremot försöker jag se allt positivt 90% av tiden, jag vet att om jag inte håller humöret uppe så skulle jag inte göra lika stora framsteg. Många som träffar mig i min omgivning frågar hur jag kan vara på så bra humör. Egentligen är det ganska enkelt. Jag kan helt enkelt bara göra det bästa av situationen. Jag kan inte spola tillbaka tiden och sätta mig i bilen 20 sekunder senare eller tidigare än vad jag gjorde den där morgonen. Och varför ska jag vara på dåligt humör och sur över något jag inte kan ändra på?

Mitt sätt att hantera olyckan har varit att vara väldigt öppen med allt. Jag har inte svårt att prata om det, jag tar gärna emot frågor och skämtar lite lättsamt om hur det är att vara i min position som jag är i nu. Hade jag inte pratat om olyckan eller skratta åt saker runtomkring hade jag inte heller lyckats göra så stora framsteg.

Därför undrar jag, till er där ute, finns det något ni undrar över eller vill veta? Ingen fråga är för dum eller knäpp. Fråga allt från när polisen ställde frågor till hur länge jag hade gipset… Ja, ni fattar. Ask me! Bring it on! Var anonyma om ni vill.

En inblick i träningsvärkens vardag

Nu är jag -nästan- tillbaka på banan efter ett par riktigt kämpiga dagar. I mitten på december ökade jag på min träning då jag ville vara så bra och stark som möjligt till dagen D. Jag kände också för första gången på nästan tre månader att mitt ben (främst knä) började bli stabilt. Jag drog därför på mig en härlig träningsvärk på insida lår. ”Äsch, jag är tuff” tänkte jag och kämpade på. Såhär i efterhand var det inte en så bra idé. Självklart skulle jag ha fortsatt att träna, det som jag gjorde fel var att jag använde fel muskler för att göra samma övningar som tidigare.

Juldagen vaknade jag därför upp till ett rent helvete. Tro det eller ej men jag har haft träningsvärk många gånger tidigare även om jag inte har tränat allt för mycket i mina dagar, men det här var brutalt. Jag kunde inte röra mig överhuvudtaget. Jag hade en osynlig kniv i ljumsken. Nu har det gått fyra dagar som har bestått av brutal smärta, magont och illamående (då jag spänt mig alldeles för mycket), sömnbrist och nattliga svettningar. Nu börjar jag se ljuset igen. Jag har idag varit i köket för första gången sedan innan jul… Ja, riktigt så illa har det varit. Trots mina problem har jag inte lagt av med träningen dessa dagar – men jag har anpassat och gjort träningen på rätt sätt.

Ibland brukar jag och mamma tänka tillbaka på när det stod om min olycka i ett flertal tidningar. I varje tidning står det att ingen skadades allvarligt eller att alla fick lindriga skador. Det är sant att varken jag eller passagerarna i bussen hade livshotande skador eller att det var någonsin var kritiskt läge. Men här sitter jag nu, i min fåtölj, över tre månader efter olyckan och kan fortfarande inte gå. Dessutom har jag haft en helvetesvecka och många där innan. När jag sitter vid datorn och läser om andra olyckor där människor har skadat sig allvarligt går det en kall kår från topp till två. Om jag klarade mig lindrigt och sitter här än idag, hur ser deras vardag ut när min (ibland) är en katastrof?