Dan före dan

Dagen före Julafton. Jag och Christian började egentligen att fira jul redan i lördags då vi hade minijulafton tillsammans.  Trots att vi har varit ihop i över 6 år väljer vi ändå att fira Julafton på varsin sida av Sverige. Julafton har alltid varit speciellt och något som jag har svårt att föreställa mig utan mammas köttbullar, den årliga diskussionen om hur glittret ska pyntas och 75-julklappen.

Detta år är även Julafton lite speciellt, i morgon är det tre månader sedan jag var med om min olycka. Jag är nu i slutspurten av min väntan att få börja gå vilket betyder att jag ligger i hårdträning. Den 3 januari är det preliminärt bestämt att jag ska få belasta mitt ben fullt ut. Därför tränar jag just nu upp så mycket rörlighet och styrka som möjligt. Om någon hade sagt till mig för nästan tre månader sedan att musklerna skulle försvinna såhär mycket hade jag bara skrattat. Jag kunde aldrig föreställa mig att lyfta mitt egna ben skulle kräva så mycket kraft och fokus. Sedan ortosen försvann den 20 November har jag fått börja träna sträckning och böjning. Jag klarade då från 20 grader till 60 grader. För en vecka sedan låg jag på 15 till 115 grader. Det fattas ca 15 grader åt varje håll. När jag fick börja belasta 20-30kg orkade jag knappt få upp vågen till 10kg. Idag klarar jag 25-30kg utan att blinka.

Nu väntar julmat i köket och magen kurrar. Önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

24 september

Senast jag var inne på bloggen skulle vi åka iväg och relaxa i Jönköping och visst gjorde vi det. Vi såg alla ut som russin efteråt. När vi väl var där visste jag inte att det var sista helgen detta år som jag skulle få stå på min båda ben. Inte för att jag har blivit av med det ena, båda finns kvar men inte riktigt i samma skick. Som rubriken lyder har det något med den 24 september att göra, och visst har de det. Just denna Tisdag är dagen då jag var med om en trafikolycka på väg till jobbet. I en svag kurva, bara några kilometer från Eksjö krockade jag med en buss. Bilen blev ett flertal decimeter kortare i fronten och jag blev ett antal benbrott rikare.

Jag klarade mig bra, eller snarare, jag klarade mig otroligt bra. Hade jag haft en bil av en mindre modell kanske jag inte skulle ha haft lika mycket tur. När man pratar tur kan man se på det på flera olika sätt, jag fick inga inre blödningar eller skador och huvudet klarade sig fint. Däremot fick jag tre knäckta revben, två frakturer i underarmen/handen och ett knä som behövde opereras. Jag började skriva detta inlägg fyra veckor efter olyckan men kände mig inte redo att publicera. Fyra veckor efter olyckan hade jag precis kortat ner mitt gigantiska gips på armen, revbenen ömmade fortfarande men var på bättringsvägen och benet var fastspänt med hjälp av en ortos. Idag, snart tre månader efter olyckan, ser jag för normala ögon nästan helt normal ut igen. Förutom att jag fortfarande sitter i rullstol och hoppar på kryckor så finns det inga andra tydliga tecken på att jag är dålig. Kollar man lite närmare finns ett flera decimeter långt ärr kvar på mitt högra ben.

När jag låg på sjukhuset i 10 dagar efter olyckan trodde jag att i december skulle jag vara mer eller mindre återställd trots att jag inte fick gå. Jag kunde aldrig ana att jag skulle ha så fel. Att ha ett så skadat ben som jag har/hade har varit mitt livs största utmaning. Att inte få gå är den lilla utmaning, det är mycket runt omkring som är mycket värre. Värk, svullnad, kramp, nervkläm och muskler som tynat bort är några av mina dagliga utmaningar.

Jag fortsätter att kämpa på, idag har jag en månad kvar till min födelsedag och tre veckor kvar tills jag (förhoppningsvis) får börja gå igen.