De små sakerna jag saknar

Tänkte ta och svara på en fråga som jag har fått in. Visst att det är från mamma och att jag säkert har svarat på frågan innan så publicerar jag det ändå.

”Vad längtar du mest efter att kunna göra när du kan gå obehindrat?”

Det som jag längtar allra mest till är inte saker som jag trodde att jag inte skulle sakna. Jag trodde det skulle vara att inte få gå, jag trodde att frustrationen över att inte kunna gå skulle vara det som var jobbigast. Men att inte kunna gå är inte det som jag saknar mest. Det som jag saknar är de små sakerna. Att stå i köket och laga mat, på två ben och kunna ta två små enkla steg åt sidan för att hämta lite vatten. Att få stå upp i duschen och känna att jag skulle kunna stå där för alltid. Att kunna busa med pojkarna och leka kurragömma. När jag låg på sjukhuset trodde jag att jag skulle sakna mer att gå, gå. Typ fram och tillbaka till bilen, in i affärer och att gå i trappen. Jag tror att den största skillnaden på dessa saker är att jag har hittat sätt som jag kan göra vissa saker på. Jag har alltid tagit mig framåt, jag har haft min rullstol, mitt gåbord, mina kryckor eller hängt och tagit hjälp av människor runt omkring. Men det är de små sakerna som har varit svåra att göra och de jag saknar mest, och det är de jag längtar till att få göra igen.

En kommentar på “De små sakerna jag saknar

Kommentera

Din e-post kommer inte att visas. Obligatoriska fält är markerade *