En raket, ja tack.

Ibland kan jag likna en snigel, inte till utseendet kanske, men till sättet. Det känns som jag aldrig kommer till skott. Jag har min bok som ligger i väskan, men den hamnar aldrig i mina händer. Jag var farligt nära att missa busshållsplatsen bara för att jag, ännu en gång, blev förtrollad. På bussen går det bra, men hemma när jag har all tid i världen hittar jag nästan på undanflykter. I’m wired, i know.

Ikväll, eller senare idag rättare sagt, blir det Friskis igen. Hade varit snällt om mina fötter skulle vilja acceptera mina skor så jag slipper allt glidande. Ja, det kanske är dags att sätta sig i soffan, läsa boken och presentera skorna och fötterna för varandra…