Förlossningsberättelse – Del 1

Det känns som förlossningsberättelser är hetare än någonsin just nu. Så ja, jag faller för trycket och kör min egna. Även om alla förlossningar är någorlunda lika – det gör ont som satan och det kommer ut en bebis.

För oss startade det egentligen på fredagen innan, den 24 februari. Tanken var en lugn helg där mamma och pappa skulle komma på besök och umgås lite innan bebis kommer. Eftersom jag bara gick hemma kom mamma och pappa tidigare på fredagen så vi möttes upp för lunch tillsammans med Kitta. Tidigare på dagen hade jag varit på en vanlig kontroll på MVC. Sedan en tid tillbaka hade mitt blodtryck bråkat, så det hade blivit några gånger fram och tillbaka till förlossningen för att ta extra prover och CTG. Det var samma sak även denna dag, blodtrycket var konstigt och barnmorskan beordrade mig att gå till labb och lämna blodprover. Sagt och gjort. Sedan skulle de höra av sig senare under dagen.

Jag tänkte inte mer på det, jag trodde att det skulle bli samma sak som alla andra gånger ”Du får komma in på lite extra tester”. Telefonen ringde och den trevliga rösten säger att mina blodprov visar på en infektion. De vill att jag kommer in till förlossningen för en ny bedömning. Great, detta har jag gjort tusen gånger, tänker jag. Men så säger hon ”Ta med dig förlossningsväskan, det lutar åt igångsättning”. Jomensåatteee, där satt vi. Mamma och pappa som åkt för att umgås med oss i helgen, Kitta som slutat tidigt för att få lite extra ledigt. Men det var bara gå och packa väskan och åka till förlossningen.

Redan samma kväll påbörjades igångsättningen även om det i mitt fall inte var någon brådska. Men med misstänkt havandeskapsförgiftning var det bättre att låta bebis komma ut. Vi fick då veta att igångsättningen kunde ta allt från några timmar till flera dagar, så det var bara och vänta.Planen var att ta hål på hinnorna, men för att komma dit så behövde jag var öppen ungefär 2-3 centimeter. Jag var inte öppen något alls. Zero. Som en mussla. Yay! Så under de kommande dagarna fick jag genomgå en rad olika behandlingar för att försöka öppna upp den här musslan. Cytotec, propess och vår absoluta favorit – ballongmetoden (en upplevelse i sig, kort och gott: en ballong som ska öppna upp. När den har gjort sitt kommer den ut. Oftast när man är på toa. Det är lite av en surprise när den kommer!). Någonstans här börjar man känna sig en försökskanin. Men ja, dagarna gick och jag likaså. Om det är någon som kan varje millimeter av korridorerna på förlossningen så är det jag och Kitta.

Så kom tisdagskvällen. Ja, TISDAG. Vi hade alltså varit på förlossningen i lite mer än fyra dagar. Jag är öppen drygt 2 centimeter men tappen är inte mogen. Läkaren väljer mellan om jag ska få åka hem över natten eller om vi ska fortsätta. Beslutet blir att vi får vara kvar, och att jag ska få tillbaka propessen med förhoppningen om att kunna ta hinnorna på onsdagmorgonen.

Morgonen därpå – den beräknade BF-dagen – sitter jag med frukostmackan i handen när det kommer tre barnmorskor som ställer sig i dörren. ”Nu kör vi!! Packa ihop era saker, ni ska få flytta till ett förlossningsrum.” Alltså, de orden hade jag väntat så på. Vi mer eller mindre kastade i oss frukosten – taggade till tusen – och släpade med vår packning…

Fortsättning följer…


Kommentera

Din e-post kommer inte att visas. Obligatoriska fält är markerade *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.